Man vänjer sig

Man vänjer sig för fort och för snabbt och kanske för mycket vid nära och kära?
Jag kan säga att jag gör det, jag vet inte om det är för att skapa en sorts trygghet eller om det är för att man inte vågar vara själv i den här stora världen, eller är det kanske samma sak?
Hade detta varit en fredagkväll i höstas så hade jag inte ens reagerat på hur jag mår och att jag är ensam här på mitt rum. Men nu är det inte höst utan det är vår och en del har hänt sedan dess, jag har numera min älskade pojkvän som gör livet gott för mig, och är jag inte med honom så brukar jag tillbringa tiden med vännerna. Men idag sitter jag här ensam med mitt msn folk och under tiden jag pratar med folk så lyssnar jag på Peter Jöback i bakrunden.
Dagens höjdpunkt var i alla fall skratten med Sara och Anna och Therese idag ( tro det eller ej) och en sak som var ännu trevligare var att när jag slank inom jobbet idag, Så insåg jag ännu en gång att jag troligtvis har världens bästa jobb, eller arbeteaskamrater.
När jag kommer in dit och ska hämta mitt löningskuvert och mitt sommarschema så har Chrsiter min chef bundit fast mina schema lappar runt en flaska mousserande vin, denna present fick vi alla av honom. Jag antar att det var för att vi har fått schemat så här pass sent, men det gulligaste var det lilla meddelandet han hade lämnat med, inte ett långt sådant med ack så personligt och betydande!
Christer jag lovar att bli något som du kan luta dit tillbaka och vara stolt över att jag blev tillslut som du alltid vill att jag ska. Du säger att du vill kunna säga till dina blivande pensionärskompisar att hon har jag chefat över, jag ska göra mitt bästa!
Nej nu längtar jag efter att få jobba mer! Jobbet ger mig ett annat perspektiv på livet så att säga. Tack alla arbetskamrater!
<3